Skriver mig genom livet

När jag var liten ville jag bli författare mest av allt. Jag brukade låna farmors elektriska skrivmaskin och skriva mig fri från orden i mitt huvud.

Under  våren och början på hösten spelade vi alla kula. Det var enklare att gömma sig då, när man vandrade omkring i ett hav av andra barn. Ibland spelade jag inte ens, gick bara fram och tillbaka, pratandes med mig själv i huvudet. Alltid försökte jag komma på bra meningar som kunde passa in i böcker. Men de lyckades alltid smita ifrån mig innan jag kunnat skriva ner dem.

Varför är det så med vissa meningar? Att de rymmer så fort man fått tag i ett papper och en penna, eller lyckats öppna antecknings-appen i mobiltelefonen?

Jag har skrivit mig genom livet, i dagböcker och i anteckningsblock. I huvudet under raster och lektioner, under utflykter och under vägen hem från skolan.

Kommentera